fi en

Du har vandrat hundratals kilometer i Googles karttjänster, betraktat den digitala världen både ur fågelperspektiv och på nära håll och hittat bl.a. de stränder och racerbanor som vi ser i utställningen Smoke Signals på Åbo Konsthall. Vad är de för mönster du ser i vårt samhälle och på vårt jordklot när du utforskar världen på detta sätt?

Det började med arbetet Holy Grail där jag ville porträttera fenomenet coffee-to-go och valde att använda bildmaterial från Google Street View där alla ansikten per automatik anonymiserats innan publicering. Men till skillnad från andra sökningar som vi vant oss vid att göra på internet, så är det visuella innehållet på Street View inte indexerat och sökbart. Därför fanns det ingen annan möjlighet än att rent faktiskt promenera gata upp och gata ner på Street View för att hitta de människor som jag ville porträttera. Jag gjorde virtuella promenader i en mängd städer världen över och precis som om jag hade varit på plats rent fysiskt så kunde jag iaktta människor och se skillnader i kultur och vanor kring att gå runt med en kaffe-to-go eller inte.

Till båda mina arbeten Structures of Entertainment och Fuel har jag börjat med att göra vanliga sökningar via internet efter de olika typer av platser som jag velat avbilda, som exempelvis flygplatser, nöjesparker och handelsplatser, vilka jag därefter besökt via Google Maps. Det mönster jag har kunnat se, är hur lika dessa platser byggts upp på olika håll i världen. Genom fågelperspektivet blev det också tydligt för mig, hur mycket utrymme som transporter av människor och de varor vi konsumerar upptar.

Arbetet Selected Subjects har vid tre utställningar visats som en installation bestående av ett par hundra utskrifter, hängda från golv till tak, i tre tidigare utställningar. (Selected Subjects i utställningen Note to Self på Galleri KC Väst i Göteborg 2021)

Smoke Signals är din första soloutställning i Finland men mer är på kommande. De landskap som man möter i dina konstverk är ofta både attraktiva och dystopiska och bär symboliska betydelser, så som utställningens racerbanor som påminner om de onda cirklar och ekorrhjul som vi hamnat i genom vårt ohållbara levnadssätt. Finns det hopp om att komma ur, och är konst ett sätt för dig att utöva aktivism?

Jag hoppas ju såklart på att vi kan finna en väg ur den dåliga spiral av konsumtion och utnyttjande av jordens resurser som vi byggt vårt samhälle på. Det akuta hot som det senaste årets pandemi orsakat, har ju till viss del visat att vi kan ställa om våra beteenden, men att ändra våra vanor för att bromsa upp den pågående klimatkatastrofen verkar tyvärr vara svårare. 

Jag tänker inte på min konst som ett sätt att utöva aktivism, men i lite skala så skulle den kunna definieras som detta, särskilt mitt arbete Selected Subjects, som har lett till många diskussioner om vår ohållbara konsumtion med utställningsbesökare. Arbetet har sin utgångpunkt i det faktum att konsumtionen av hushållsartiklar, möbler och renoveringar i hemmet, ökade med 75 procent i Sverige under 2000-talets första årtionde. Till detta projekt samlade jag in och skannade över tusen annonser från olika inredningsmagasin som jag därefter lät datorn analysera genom en process byggd på maskininlärning. Den digitala process som jag använde var dock inte tänkt att bearbeta denna typ av bildmaterial vilket har resulterat i ett fragmenterat utseende och som kan påminna om allt som slängs och rivs ut i denna inredningshysteri. Arbetet har visats som en installation bestående av ett par hundra utskrifter av dessa fragment, hängda från golv till tak, i tre tidigare utställningar.

Du använder internet som ett slags arkiv och utnyttjar olika automatiserade processer och maskinella tekniker men samtidigt ifrågasätter du vår tillit till det som vi ser på nätet och utmanar datorns seende. Kan du berätta om ditt förhållande till det digitala och automatiserade, vilken roll har dessa processer i din konst?

Mitt förhållande till det digitala startade 1994, när jag för första gången såg en presentation av Photoshop och direkt visste att detta var något jag ville arbeta med. Sedan 2004 har jag arbetat professionellt med bildbehandling och utställningsproduktion för andra fotografer och konstnärer samt också undervisat inom detta område. Som bildbehandlare handlar mitt arbete oftast om att bildbehandla bilderna till ett så bra fotografiskt utseende som möjligt, kanske är det en motreaktion på detta som lett till att jag, i mina arbeten låta de digitala felaktigheterna vara en bärande del i verken. Genom att utnyttja digitala tekniker som är i ett tidigt stadie av sin utveckling, eller genom att använda tekniker till annat än vad de var avsedda för, låter jag de digitala processerna bidra med en rad ”felaktigheter”.

En utgångspunkt och källa till inspiration har för mig varit olika tankar och teorier om vårt seende. Exempelvis att vi endast ser sådant som är nytt för oss och att våra hjärnor ”fyller i” resten baserat på tidigare kunskap. Genom de digitala processer som jag använder, utesluts mycket information ur bilderna, vilket jag hoppas ska öppna upp för fler sätt att se och tolka bilderna.

Nuförtiden möter vi fotokonst överallt och har oändliga möjligheter att dela med oss och ta del av fotografi. Vad tänker du om utställning som format att visa fotokonst, har den framtid?

Boken som format blev min ingång till både egna och andras fotografiska arbeten inom det konstnärliga fältet men under de senaste åren, när jag mestadels arbetat med bildmaterial från internet, har dock utställningsformatet kommit att bli min viktigaste praktik. Detta eftersom själva utförandet och storleken på dessa verk i så stor grad bidrar till hur de upplevs.

Även den gestaltningen i gallerirummet, exempelvis om verken hänger glest eller väldigt tätt, och på vilken höjd de möter betraktaren, tycker jag betyder mycket för upplevelsen och detta är något som inte kan förmedlas via hemsidor och sociala media. Så jag tror väldigt mycket på utställningen som format, både för fotobaserad konst och andra konstformer, och instämmer i det som min tidigare lärare och nuvarande kollega, Annika Elisabeth von Hausswolff, sa i samband med hängningen av klassens första gemensamma utställning – en bra hängning och installation ska kännas i kroppen.